"Livspusslet" styr älgarnas rörelser i landskapet

Älgar. Foto: Matilda Holmqvist

Foto: Matilda Holmqvist

Älgarnas rörelse mellan sommar- och vinterbetes­marker är ett beteendemönster som funnits i tusentals år. Vissa individer i norra Sverige vandrar tiotals mil medan andra flyttar något hundratal meter. Drivkraften är dock alltid densamma.

Göran Ericsson, professor i viltekologi, SLU. Foto: Jenny Svennås-Gillner

Göran Ericsson. Foto: Jenny Svennås-Gillner

– Älgarna vill helt enkelt lösa sitt livspussel – precis som alla andra. Det som avgör om jag som älg överlever vintern är en kombination av platsens tillgång till föda, skydd och möjligheten att minimera energiförbrukningen under vintern, säger Göran Ericsson, professor i viltekologi på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

De flesta älgar, men inte alla, rör sig från sommarområdet till vinterområdet när vintern närmar sig. I södra Sverige kan det handla om förflyttningar på några hundra meter – i norr om vandringar på uppåt 20 mil, i extrema fall. I Norrland rör sig älgarna naturligt längs älvdalarna; att ta sig från en älvdal till en annan skulle kräva onödigt mycket energi.

– Man kan se älgarnas vandring som en busslinje. Älgarna är ganska jämnt utspridda på sommaren och många finns i skogslandskapet. När hösten kommer väljer vissa älgar att börja vandra ned längs älvdalarna mot kusten. Med jämna mellanrum är det någon som ”rycker i snöret och kliver av bussen”. Någon tar sig så långt som 20 mil, men det gör kanske bara en av hundra älgar. De allra flesta älgarna i norra Sverige stannar någon mil från sommarområdet.

Färre älgar som vandrar i södra Sverige

I södra Sverige rör sig älgarna inte så långt, eftersom geografin inte styr rörelsemönstret på samma sätt. Livet är dessutom mer förutsägbart, eftersom födoresurserna är mer jämnt fördelade, vilket gör längre vandringar olönsamma. Andelen av älgpopulationen som vandrar är därför lägre i södra Sverige än i norra.

Vissa individer väljer att stanna kvar på samma ställe oavsett årstid. Göran Ericsson förklarar att för älgar som är i gott skick spelar det inte så stor roll om det inte finns så mycket vinterfoder – de svälter hellre än att utsätta sig för risken det innebär att vandra.

– De som väljer att inte förflytta sig vet att de har tillräckligt med resurser för att klara vintermånaderna. Älgar kan klara en ”7:5-diet” om de är i gott skick – sju månader med tillgång till mat och fem månader utan. Inte ens i den extrema fjällvärlden vandrar alla älgar, utan var femtonde till var tjugonde älg stannar kvar på kalfjället hela året.

Foder, konkurrens och topografi påverkas älgens rörelser

Älgar rör sig inte slumpmässigt i landskapet. Mängden foder, vilka växtarter som finns, konkurrensen från andra arter och hinder som floder och berg påverkar deras rörelsemönster. Sina så kallade hemområden väljer älgarna utifrån möjligheten att hitta mat, skydd och möjlighet till vila. Älgen hävdar inte revir, men konkurrens om föda kan leda till att älgar beter sig aggressivt. De är inte socialt organiserade som andra hjortdjur, men accepterar i regel andra älgar. Det innebär att flera älgar kan utnyttja samma område, så om det finns en bra plats för älgar att äta på kan man ofta se flera djur samtidigt.

– Om det finns gott om mat och bra skydd i en del av skogslandskapet kommer älgarna att föredra att beta där, även om de är många. Men blir det väldigt många djur kommer de att sprida ut sig till fler områden, säger Göran Ericsson.

Tall och "RASE" populär älgmat

Vilket skogsbestånd en älg väljer att beta i styrs av många olika faktorer, till exempel växtlighetens mängd och sammansättning samt av hur mycket energi och risktagande som krävs för att få i sig födan. I älgrika områden är det vanligt med skador på unga tallar i betesvänlig höjd och lövträd som rönn, asp, sälg och ek (RASE) kan saknas helt, eftersom de är så begärliga för viltet.

Märtha Wallgren, viltforskare på Skogforsk. Foto: Sven Tegelmo

Märtha Wallgren. Foto: Sven Tegelmo

Vilken växtart älgen väljer att beta i ett givet bestånd vid en given tidpunkt påverkas bland annat av älgens näringsfysiologiska behov, berättar Märtha Wallgren, viltforskare på Skogforsk.

– Det finns många olika faktorer som avgör hur djuren blandar sin föda och sannolikt är lövfoder som RASE-arterna ganska lättsmält och därför attraktivt för älgen. Men att vissa lövträd förekommer i små mängder påverkar troligen också deras attraktionskraft. Om alla arter vore lika vanliga i skogen skulle kanske inte dessa lövarter vara så hårt betade, men dagens skogsbruk med slutna barrbestånd innebär att RASE-arterna inte gynnas och då blir det ofta ett högt betestryck på de exemplar som finns.

Brandfält attraktiva för älgarna

Händelser som skogsbruk, storm och brand förändrar fodersituationen i landskapet och påverkar älgarnas beteende.

– Efter exempelvis en skogsbrand flyttar älgarna eftersom maten försvinner under en period. Men ganska snart kommer fodret tillbaka. Det blir ofta ett stort uppslag av växter och en större variation av arter än utanför brandfältet, vilket gör brandfältet mer attraktivt än omgivningen, säger Märtha Wallgren.

Så kallade vinterkoncentrationsområden av älgar kan uppstå i områden med stora arealer tallungskog där det finns gott om mat. Det kan ge stora skador på plantor och ungskog av tall och löv.

Men för att förstå skogsbrukets betesproblematik räcker det inte att studera älgen. Söder om Dalälven tycker Göran Ericsson att man borde lägga mer fokus på andra arter än älgen när man diskuterar viltbete.

– Älgen är ingen huvudrollsinnehavare i klövviltförvaltningen längre. Huvudrollen delas med dovhjort, kronhjort och vildsvin, ibland var för sig, ibland tillsammans, säger han.

Text: Malin von Essen

Vill du prenumerera...

...på vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress här. Nyhetsbrevet innehåller tips och ny kunskap och skickas ut en gång i månaden.

...på Tidningen Skogsvärden?

Fyll i dina uppgifter här. Tidningen skickas därefter kostnadsfritt hem till dig fyra gånger per år.